Jag har alltid älskat att åka tåg. Några av mina bästa barndomsminnen är från Lapplandspilen som på den tiden trafikerade norra Stambanan mellan Narvik och Stockholm. Vi steg alltid på i Vännäs, jag, mina syskon och min mamma (pappa måste på bönders vis alltid stanna kvar på sin gård). Sommaren kunde börja. Slutdestinationen var Bergshamra Varv i Roslagen där mormor bodde.

Snabbt ockuperade vi en av SJ:s liggvagnar och sedan började äventyret. Att som liten parvel trycka näsan mot tågfönstret och se det norrländska landskapet passera, samtidigt som man lyssnade på tågets monotona ”kadong” var höjden av lycka. Att sedan krypa upp i den översta slafen och vaggas till sömns av samma ”kadong” gav en inre frid som man i dagens teknostressamhälle inte ens kommer i närheten av.

Senare, i vuxen ålder, har tåget fortsatt vara mitt favoritkommunikationsmedel. En tågresa, kan som inget annat färdmedel vara en plattform till social samvaro mellan resenärerna. Där flygresenärerna tittar genom det minimala flygplansfönstret ner på de ulliga molnen, tittar tågpassageraren på sin stolsgranne med nyfiken blick. Om nu inte han tar en tur till restaurangvagnen för att slå ihjäl tiden med några likasinnade över ett glas öl.

Ja, jag har alltid älskat att åka tåg.

Men den senaste tiden har något hänt. Tågen har ändrat skepnad. Jag känner inte igen min ungdomskärlek längre.

Att ”kadonget” har tystnat får jag väl acceptera som ett steg i den tekniska utvecklingen. Ljudet uppstod nämligen när tåget körde över rälsens svetsfogar.  Moderna rallare bytte ut rälsen och ”kadonget” tystnade.

Men det är något annat. Ungdomskärleken börjar hoppa över skaklarna. Kärleken är inte längre ömsesidig. Hon (om man nu kan benämna ett statligt verk för hon) har börjat kasta blickarna mot en annan typ av män. Plötsligt börjar hon falla för män med portfölj, män med näsan nerstoppad i ett kompendium och med örat i det närmaste fastsytt vid mobiltelefonen. Män som kan betala för sig (eller med arbetsgivare som sköter den delen), män som inte alltid försöker få tag på den rödaste biljetten. Och män som inte fyller kupén med ovidkommande skitprat.

Det börjar redan vid påstigningen av X2000-tåget som ska föra mig från Stockholm till Halmstad. Trots att jag långt ifrån är bland de sista som tar vagn nummer fyra i besittning upptäcker jag vad han menade, den där skämtaren som sa att det första man ska tänka på inför tågresan är att vara lätt packad. De fåtalet hyllor som är tänkt att tjänstgöra som bagagehyllor är redan fyllda till bristningsgränsen. Nä, portfölj är det som gäller.

Och den sociala biten, då…? Här vinnlägger sig SJ verkligen om att resenärerna inte ska börja prata med varandra. När jag har lyckats tränga mig förbi min kompendieläsande stolsgranne och tagit mig fram till restaurangvagnen, så möts jag av ett möblemang som formligen skriker ut ”stanna inte här, gå och sätt dig på din plats”. Fyra ynka sittplatser, som dessutom äcklar både mitt estetiska sinne (ingen empirestil här precis) och mitt sinne för njutning (nä, ingen funktionalism heller).

Och väl tillbaka på min plats igen börjar jag fundera om inte till och med landskapet utanför tågfönstret har blivit lite tråkigare.