Fredag den 2 oktober

I en tid då man bara längtar tillbaka till lite normalitet får man kanske ta vara på de små tecknen.

Att man snart kanske kan ta emot upp till 500 åskådare på en hockeymatch är väl eventuellt ett steg i rätt riktning, men normalitet – nja… Som om både SHL och Hockeyallsvenskan enbart består av malmölaget Pantern. Låter inte så skoj. Och nu var det ett par år sedan de allsvenska lagen hade två bortamatcher per säsong inför ödsliga läktare i Malmö Isstadion. Och med tanke på den spelaromsättning som numera härjar inom hockeyn så är det nog inte många som kommer ihåg känslan.

Istället har jag tagit till mig en annan form av normalitet som jag upptäckte vid gårdagens shopping på Maxi. När pandemin slog till så började man fördela produkterna i detv egna bageriet i påsar med kanske 3-4 bullar eller liknande i samma påse. Som inköpsansvarig för ett singelhushåll funderade jag alltid på hur jag skulle göra om jag kanske bara ville ha två bullar. Kunde man då plocka åt sig två bullar från den aktuella påsen? Men förlorade då inte påsarna sin smittspridningshämmande funktion då? Så det slutade med att man köpte ett kexpaket eller nåt…

Men igår upptäckte jag att påsarna var ett minne blott. Jag kunde återigen glatt räkna upp två bullar, en för lördag och en för söndag. Vilket ju var extra ljuvligt med tanke på att det är kanelbullens dag på söndag.

Tisdag 6 oktober

I morse hade jag lite svårt att avgöra om det var mörkt eller ljust ute. Men ajg sk¨logs efter min cykelväg av att vissa medmänniskor var svåra att upptäcka.

Jag hade även svårt att avgöra om det regnade eller inte. Men likt förbenat rann det regnvatten från mina regnkläder då jag kom fram till jobbet.

Det är med andra ord höst.

Måndag 12 oktober

Marknaden för begagnade cykelkorgar måste vara oerhört het i Gävle. För tredje gången har någon stulit min cykelkorg. Vilket kan tyckas ologiskt, eftersom den pryl som möjligtvis har något lite värde på tjuvgodsmarknaden, nämligen min cykel, inte stulits någon gång på dessa 14 år.

Dessutom är den sammanlagda tid jag faktiskt ägt en cykelkorg inte så lång. Under mina, låt säga, första fem år i staden envisades jag med att använda elastiska band när jag ville knyta fast väskor och kassar på pakethållaren. Men dessa stals direkt jag inte orkade, eller kom ihåg, att plocka bort dem när jag lämnade cykeln. Sedan har jag från och till ägt en korg, men på grund av stöldvågen har det också varit långa tider utan korg. Har även på senare tid åter prövat de elastiska banden. Med samma dystra resultat.

Den första cykelkorgen som försvann var utformad för att skruvas fast på pakethållaren. Detta gjordes med en vingmutter. Och det respekterades säkert i minst ett år. Men när jag efter ett besök på ett centralt beläget café (kan inte varit borta mer än en timme) så var cykelkorgen borta. Ett antal svordomar följde.

Och som den desillusionerade man jag då var dröjde det en ganska lång tid till dess jag köpte en ny korg. Denna gång trycktes den fast på styret. Men inte heller denna gång verkade Gävles undre värld förstå att korgen var min. Den försvann mitt på blanka dan, då cykeln stod utanför jobbet.

Ytterligare en längre tid gick till dess jag gjorde ett nytt inköp. Denna gång sattes den vid sidan av pakethållaren. Dessutom band jag fast den med två buntband, liksom för att understryka att denna korg inte skulle anses vara allmän egendom. Men inte heller denna pik verkade folk, modell IQ fiskhjärna förstå.

För i morse när jag skulle åka till jobbet var den försvunnen. Denna gång gjorde förövaren sig troligen även skyldig till brott mot knivlagen. För buntbanden sliter man inte av hur som helst. Extra frustrerande är ju att korgen försvann på vår innergård. Nu har i och för sig vi haft både inbrott i cykelförråd och vanliga förråd de senaste åren, så det verkar bo något skit i närheten.

Nu väntade jag dock enbart en halv dag för att göra ett nytt inköp. Men cykelkorgen för 119 kronor kombinerades denna gång med ett kabellås för 39 spänn. Med detta låste jag fast korgen vid cykeln.

Har därför en uppmaning till Gävles kriminella element. Nästa gång får ni plocka med er en bultsax. Här har jag dock två varningar i all välmening.

1. Bultsaxen lär vara dyrare än cykelkorgen.
2. Den (bultsaxen alltså) levereras troligen utan manual.

Tisdag 20 oktober

Ibland är man glad för det lilla.

Exempelvis att det utlovade snöslasket förvandlades till ett kallt strilande spöregn. Vanligtvis föredrar jag ju snö framför regn. Men undantaget är på hösten, då man vet att snön innehåller mer vatten än snö och dessutom att det vita ganska omgående förvandlas till snöslask och i nästa steg stora vattenpölar.

Och sedan är jag glad åt att jag har haft koll på väderprognoserna, så att jag kom ihåg att packa ner regnkläderna i morse, trots att det då kanske inte var sol, men i alla fall ett stabilt uppehållsväder.

Söndag 25 oktober

Regnigt, blåsigt och olustigt ute idag. Då passar jag på att ta en nostalgitripp.

Jag har under den senaste tiden via appen Storytel börjat gå genom Gösta Unnefeldts gamla deckare från sjuttiotalet som handlade om polisen i Strömstad. Riktigt trevligt. Upptäcker att de dessutom kvalitetsmässigt håller ganska bra.

Har tidigare också lyssnat genom kririkerhyllade Sjöwall-Wahlöös böcker. Och den serien började med Roseanna – en av de bästa svenska kriminalromanerna någonsin. Men jag upptäckte att sedan gick det bara utåt för Sjöwall-Wahlöö och faktum att jag inte orkade lyssna färdigt på den tionde och sista boken Terroristerna. En bok med minimum deckarkänsla men med desto mer omodern politisk pamflett. Och jag funderade på hur denna serie kunde vara så höjd till skyarna. Visst, en del av tanken bakom serien var ju att spegla en nutid. Men denna nutid har numera blivit en dåtid, och på grund av författarnas klara ställningstagande blir den mer ett brandtal för kommunismen än en berättelse om en svunnen tid.

Och när jag läser om Gustav Jörgensson i Strömstad slås jag av hur bra dessa böcker har klarat tidens tand.

Så pass mycket att jag började fundera på hur den gamla TV-serien om poliserna i Strömstad skulle kännas. Och döm om min förvåning och glädje då jag upptäckte att serien faktiskt fanns sparad i SVT:s ”Öppet arkiv”.

Har därför nu tittat genom de fyra avsnitten i serien ”Polisen som vägrade svara” och gör samma upptäckt där. Det handlar om en välgjord serie, med gräddan av den svenska skådespelareliten. Även i mindre roller dyker kända ansikten upp. Troligen en frukt av att de på denna tid (serien är från 1982) inte fanns så många arbetstillfällen för skådespelare och att få en roll i en SVT-produktion slog högt.

Återigen så började jag jämföra med Beck-filmerna. Inte de senaste massproduktionen som enbart bygger på karaktärerna utan de där Gösta Ekman spelade huvudrollen. Och visst även dessa lockade duktiga skådespelare, men de hade en undermålig teknisk kvalitet där de inte ens fick ihop synkningen mellan ljud och bild.

Några problem med detta finns inte i Strömstadsserien. Dessutom har de på ett bättre sätt kunnat följa originalboken. Delvis kanske beroende på att Unnefäldt själv stårv som en av manusförfattaren och delvis för att filmmakarna av Beck troligen velat skapa en kriminalthriller och inte ett politiskt inlägg som redan började bli omodernt när den sista boken kom ut.