Det är resan som gör målet värt heter det ju. Men den som yttrade detta en gång i tiden kan aldrig ha åkt med Norrlandskustens bussar. Här trängs man in på ett alltför litet säte med alltför lite utrymme för benen, med medresenärer som tar alltför lite hänsyn (varför existerar överhuvudtaget möjligheten att fälla sätet bakåt????) och dessutom tvingas man, som den rättrådige medborgare man är, att med ett midjebältet nagla sig fast i sätet. Jo, jag vet att detta är en trafiksäkerhetsåtgärd för att undvika alvarliga skador vid en eventuell olycka, men det finns tillfällen då jag är övertygad om att den extra smärta jag skulle känna vid denna eventuella olycka är inget emot den samlade smärta som jag hittills har åsamkats av att behöva spänna fast mig. Bältet gör nämligen att man inte kan röra sig på ett naturligt sätt på sätet, och till slut säger de bakre delarna stopp.
Sedan är dessutom mobildisciplinen hos vissa medresenärer obefintlig. Själv hatar jag känslan av att det finns andra som kan avlyssna mitt samtal, och måste jag ändå använda mobilen talar jag tyst och försöker vara så kortfattad som möjligt (vilket långt ifrån är fallet då jag talar i min vanliga telefon). Men under en bussresa kan man, vare sig man vill eller inte, få lyssna på de mest personliga samtal. I dag var det en tjej, två säten bakom mig, som plötsligt fick samtal från en väninna (antar jag, samtalets art var sådant). Ämnet för samtalet var att hon hade tillbringat helgen i Norrbotten (hon började nämligen sin resa vid tiotiden, vilket borde tyda på att hon steg på i Luleå) hos en kille, som hon tydligen nu träffade för första gången (nätdejting???). Jo, det hade varit mysigt och han var ju ganska romantisk, grabben, men det var ändå något som verkat fel. Hon övergick sedan till att ingående berätta detaljer om helgens aktiviteter, och kom då ganska snart in på att något inte kändes rätt. Hon nagelfor den stackars grabbens egenheter. Mellan raderna förstod jag att försiktighet och blyghet var två av dessa. I alla fall i nyktert tillstånd. Med sprit i kroppen blev han tydligen lite bossig av sig. Och kanske lite svartsjuk. Sedan följde också en berättelse om vissa fobier som han hade.
För en del hade det hela kanske varit riktigt intressant att lyssna på, men jag blir bara lätt generad. Både för min egen, hon där bak i bussen och den stackars killens vägnar.
Och jag hade inte ens en egen mobiltelefon tillgänglig för eventuell moteld. Den ligger nämligen i säkert förvar på Björklövens kansli. Men det är en annan historia.
Egentligen borde jag inte bli förvånad. Och absolut borde jag vara så luttrad att jag borde ta det med en axelryckning. Men nej. Jag är skitförbannad.
Som många gånger förr är det min hyresvärd, det kommunala bostadsbolaget Gavlegårdarna, som orsakar min ilska. Jag har nämligen idag upptäckt att jag inte kommer in i cykelförrådet efter klockan tio (kan även vara klockan elva). Lika illa ställt är det med mitt förråd. Alltså – efter klockan tio (eller elva), ingen access.
Upptäckten gjordes ikväll när jag tio minuter efter klockan elva kommer hemcyklandes efter att jag sett en fotbollsmatch hos en kollega. Jag för det chip som ska vara Sesam, öppna dig för husets dörrar, till dataplattan vid cykelförrådet. Men istället för den sedvanliga gröna lampan, dyker en ilsken röd upp. Ytterligare ett försök ger samma dystra resultat. Jag låser svärande min cykel och tänker att jag får väl gå vägen genom hissen. Genom att ta denna ner till källaren kan man komma åt cykelförrådet så att säga bakvägen. Problemet är ju bara att för att få hissen att gå ner till källarplanet måste man använda det ovan nämnda chipet. Och även plattan i hissen visade en lampa i rödaste rött. Nu rann mitt sinne över och hade det inte varit för det faktum att en granne steg in i hissen hade jag antagligen med våld monterat ner hissens innandöme.
Och förutom den lugnande inverkan som min grannes närvaro hade på mig, kunde han berätta att man alltså inte kommer ner till källaren efter tio (eller elva). Så jag fick snällt parkera min cykel utanför lägenhetskomplexet (något som jag annars undviker att göra) och ta med min cykelpump upp i lägenheten (pumpen har jag ju annars i förrådet. Kanske dags för ett ilsket mejl igen…?)
Den första oktober är en helig dag för alla parkeringsvakter. Då införs nämligen varje år datumparkering i många svenska städer. Gävle är inget undantag. Och här spiller inte ovan nämnda p-vakter någon tid.
När jag i morse cyklade (tror detta var premiär för detta färdsätt, men allt berodde på gårdagskvällens misslyckande med att ställa in cykeln i cykelförrådet) till jobbet efter Hantverkargatan föll min blick på den långa rad av bilar som stod längs gatan på vänster sida. På uppskattningsvis 80 procent av fordonen fanns en vit lapp fastklämd under vindrutetorkarna. Känslan jag fick var att man här såg chansen att dra in lite stålar till kommunkassan (gatorna är ju kommunala, så jag antar att det är kommunen som håvar in bötessumman). Kan tänka mig hur snacket gick i kommunledningen; ”Ska vi höja skatten eller sätter vi åt de aningslösa bilägarna i år igen?”.
Denna raid mot de boende i centrala Gävle verkar nämligen vara ett återkommande evenemang i dennas stad. Det var samma sak ifjol. Att sedan centrala Gävle i vissa stadsdelar är klinisk fri från andra parkeringsplatser än de efter gatorna gör ju inte parkeringsproblematiken mindre.
Själv tycker jag denna felparkeringsrazzia är ganska smaklös. Anledningen till att överhuvudtaget datumparkering finns är ju för att man ska bereda plats för snösvängen. Men ännu lär det väl vara flera månader till dess man tvingas starta upp plogbilarna. Borde man då inte så här i datumparkeringens initialskede vara lite försiktigare med böteslapparna och kanske lite flitigare med informationsinsatserna. Men då var det förstås det när med kommunkassan. För vem vill väl se en kommunskattehöjning?
Ibland avslöjas min brist på världsvana ganska brutalt. Så var fallet i onsdags då jag checkade in på hotellet i Linköping. Vi skulle, efter ett drygt års anställning på vår arbetsplats, få en endagars introduktionsutbildning och en övernattning på hotell ingick i paketet. När vi dök upp i Linköping vid halvtio-tiden hade vi bestämt oss för att gå en runda på stan (=dricka en pilsner) innan det var god natt.
Men först var det incheckning som gällde. Efter att ha trampat genom en byggarbetsplats lyckades låsa upp min rumsdörr och jag steg in i ett fräscht hotellrum och förvånades över att TV:n var igång. En snabb koll på skärmen gav mig intrycket av att det var hotellets lokala reklamkanal, jag hann nämligen se ordet välkommen, innan jag bytte kanal för att kolla in de senaste nyheterna på text-TV.
Vid frukosten dagen efter närmade sig ytterligare en kollega vårt bord. Hans fråga var glasklar. ”Fick du inte mitt meddelande igår?”. Jag svarade naturligtvis att något sådan fick jag inte från hotellportiern. ”Konstigt, sa min kollega, de skulle skicka meddelande via TV:n…” Teknikens under. Tydligen skulle det ha stått nåt under den där välkomstfrasen. Hur fasen kunde jag veta det? Mina tidigare svenska hotellerfarenheter stannar vid fyra nätter. Två i Jönköping i mitten av 1980-talet i samband med en reseledarkurs i Sälen (arrangörerna var ett småländskt reseföretag och jag skulle hoppa på och av bussen till Sälen just i Jönköping). Vad dessa nätter kostade minns jag inte, men nästa hotellnatt kostade mig 50 spänn. Då sov jag i en extrabädd på Arlanda Radisson och bara frukosten bör ha kostat mer än 50 riksdaler.
Hotellnatt nummer fyra var i Sundsvall en snöig decemberdag. Jag skulle på en anställningsintervju och var egentligen en dag försenad. Dagen innan hade nämligen ett ordentligt snöoväder i södra och mellersta Sverige stoppat allt vad tågtrafik hette. Jag kom till Göteborg (från Halmstad som var min hemort för tillfället), men inte längre. Dagen efter kom jag dock ända fram till hotellet, där det visade sig att Sundsvalls Tidning glömt att boka om dag, men jag fick mig i alla fall ett rum, men väl där inne slog febern till. En rejäl febertopp gjorde att jag nattade vid åttatiden. Jag fick inte jobbet…
Men vid ingen av dessa hotellbesök har jag dock fått något meddelande i TV:n.
Min långa väntan är över. Äntligen har jag fått tillbaks min mobiltelefon, jag tackar er som gjort detta möjligt. Mitt nya liv som mobiltelefoninnehavare började dock med att jag fick ladda upp fanskapet. Och sedan kunde jag konstatera att jag inte fått ett enda meddelande på min mobilsvar. Man kanske inte är så eftersökt som man vill tro…
100 kronor. Där har ni minimipriset för en kattunge. I alla fall om näthandelsplatsen Blocket får bestämma.
Detta blev jag sent om sider medveten om när jag under två dagar försökte få sajten att acceptera en annons om att sälja två kattfröknar som för närvarande springer omkring på farmen i Västerbotten.
Under min vistelse på föräldragården hade jag fotograferat de två gynnarna och eftersom kamera och bilder följde med mig hem till Gävle, föll det på min lott att fixa med annons. Vilket som sagt var visade sig inte var så lätt som jag från början trott. Min första annons möttes av ett argt svarsmejl om att min annons inte följde Blockets regler. Tydligen krävdes det att det i annonsen stod meningen ”försäljningen följer Sveraks (nån officiell kattuppfödarförening eller nåt…) rekommendationer om att inte sälja kattungar yngre än 12 veckor”. Att jag i annonsen skrivit att kattungarna var 14 veckor räckte tydligen inte. Ytterligare två försök att få annonsen publicerad följde, men med samma nedslående resultat. Min mejllåda fylldes med svarsmejl som berättade samma sak, min annons följde inte reglerna. För varje gång la jag till ett ord, eller ändrade i ordvalet. Till slut var jag beredd att ge upp. Då upptäcker jag att kravtexten faktiskt fortsatte efter kravet om Sveraks regler. Här hade de välmenande människorna på Blocket alltså också satt ett minimipris per katt. Även detta helt enligt Sveraks rekommendationer. 100 kronor skulle det kosta. Så nu kan folk börja på att ringa. Att det sedan i annonsen står att de ska ringa Per-Åke Nilsson kan ju vålla viss förvirring. De angivna telefonnumren går nämligen till brorsan och syrran. På något sätt känns det mer praktiskt att de sköter eventuell försäljning däruppifrån.
Det börjar bli en vana nu. Det här att lokalradion toppar sina morgonsändningar med den senaste rapporten från mitt bostadsområde Nordost och det gangstervälde som tydligen florerar ute på gården kvällstid. Tydligen har hyresvärden Gavlegårdarna nu ansetts sig nödgade att säga upp tre familjer för deras, eller troligare då deras yngre generations, medverkan i gängslagsmålen. Några hyresgästar var också intervjuade och de ondgjorde sig alla över buset på gården.
Personligen måste jag tillstå att jag egentligen inte märkt så värst mycket av det. Om man undantar en och annan moped som far omkring alldeles för snabbt bland de mindre barnen. Men något bråk kan jag väl inte påstå att jag lagt märke till. Kan ju i och för sig bero på att jag sällan är ute ur min lägenhet efter klockan sju. Och skulle detta inträffa återfinns jag nog troligare på någon pub downtown än ute på Nordosts innegårdar, förfasandes över ungdomens förfall.
Svaret kom snabbt ”Ja, vi är bröder”. Jag hade i och för sig inga baktankar när jag frågade om de hade tänkt hyra lägenheten tillsammans. Jag hade istället varit lite fundersam när det ringde en student i 20-årsåldern och funderade om han kunde komma och titta på min lägenhet. Hyran är ju trots allt närmare 5000 kronor i månaden.
Tydligen har alltså min lägenhet varit utlagd på Gavlegårdarnas hemsida. Och de två bröderna var de första som hade visat intresse för att titta på den. De funderade till och med om det fanns möjlighet att hyra den tidigare än från den 1 januari. Vilket inte skulle vara mig emot. Även fast tanken om att ha lite extra tid på sig för att städa den tomma lägenheten har känts lockande. Vad de tyckte, grabbarna, är väl lite svårt att avgöra. Deras vanligaste kommentar var ”så stort det var” och ”det vore skönt med diskmaskin”.
Så har det då hänt igen. En björn har attackerat några älgjägare i de härjedalska skogarna. Tydligen skulle de ställa ordning ett älgtorn när nallen gick till attack. Och det var bara någon vecka sedan en jägare av en björn dödades på sin egen gårdsplan. Och visst verkar det som en trend, lite som hämtat ur en skräckfilm. Djuren slår tillbaka mot den blodtörstiga människan. För det var ju inte alltför länge sedan som kvällstidningarna i braskande rubriker kunde berätta om älgen som faktiskt hade skjutit skarpt mot några älgjägare. Med nämnda jägares egna vapen. Verkligheten överträffar inte bara dikten, utan också kultserien Hälge, tydligen.
Men å andra sidan kan mina tankar i ämnet bero på att jag igår såg en Nya Zeeländsk Monty Python-inspirerad kalkonrulle under namnet Black Sheep. Filmens handling utspelade sig hos en fårfarmare på Nya Zeelands landsbygd som för att öka sin lönsamhet framavlar nya sorter av får. Bland annat genom att använda sig av mänskliga gener. En bieffekt som de framavlade fårskallarna drabbas av är att de blir köttätande (jag tror i alla fall det var en bieffekt, i och för sig kanske den tanken redan från början fanns hos forskarna, men då har jag svårt att se den ekonomiska bärkraften i projektet…) och dessutom räcker det med ett bett från de mycket aggressiva fåren för att överföra generna. Och det gäller inte bara andra får. De människor som blir bitna, och inte blir kalasmåltider för fåren, förskönas både med klövar och ull och dessutom börjar de bräka.
Men tydligen hade forskarna också framställt ett motmedel som de drabbade injiceras med och till slut kan filmens hjältar återta herraväldet och börja med organisk fåruppfödning (kan det vara någon djurskyddsorganisation som sponsrade filmen…?). Frågan är ju om det finns något liknande mot de ilskna björnarna. Någon expert verkar i alla fall vara säker på att motmedlet heter bär. För tydligen ska det vara den dåliga bärsäsongen som gjort björnarna lite griniga. Och jag förstår dem. Även jag blev lite grinig under sensommarens hjortronjakt som resulterade i enbart två och en halv burk hjortronsylt.
På jobbet deltar vi i Jobbing. En motionsaktivitet i Korpens regi som i korta ordalag går ut på att man registrerar de motionsaktiviteter man utför under dagen (minst 30 minuter) på en hemsida och sedan kan man eventuellt vinna några priser (just i detta avseende har det dock rått en stor förvirring bland både deltagare och tävlingsarrangörer, i våras lär det ha lottats ut ett fåtal stegräknare). Eftersom jag har nästan en kvarts gångväg till jobbet och dessutom vandrar hem på lunchen i stort sett varje dag, brukar jag ta mig friheten att i alla fall fylla i en halvtimmes promenad varje arbetsdag. Förutom eventuell övrigt motionerande.
Men nu tror jag inte Jobbing har någon större inverkan på min kondition. Men en sak som arrangemanget har tillfört min vardag är att jag blir brutalt medveten om hur snabbt tiden går. Jag tycker jag är inne och fyller på med nya aktiviteter nästan jämt. Men ändå visar det sig att min senaste notering ligger närmare två veckor tillbaks i tiden. Och då är det näst intill omöjligt att försöka komma ihåg om man just den där torsdagen gjorde en extra promenad efter jobbet, eller om det var lördag eller söndag som man pumpade upp cykeln och åkte Gävle runt. Då är det skönt att kunna falla tillbaka på den där halvtimmes promenaden (som ju egentligen är fyra 12-minuterspass).
Det är synd om Britney Spears. Från att varit hela USA:s lilla älskling så har hon nu Hon befinner sig i vårdnadstvist, gör ett patetiskt comebackframträdande, springer utan trosor och besöker plastikkirurger och andra makeover-människor. Och överallt har hon en svans av paparazzis med skjutklara kameror och obefintlig moral. Därför är det med ett litet leende jag kollar in en av det senaste dygnets kvasinyheter. Britney har nämligen råkat (?) köra över foten på en av dessa paparazzis. Men egentligen är det inte själva överkörandet som framkallar det största leendet, utan det faktum att fotografen (eller någon i hans närhet) nu försöker kränga sockan (där faktiskt däckmönstret från bilen ska synas) på auktionssajten ebay. Aftonbladet, som delar med sig av denna nyhet, förklarar att budet redan nu ligger på över 1000 dollar. När jag i äkta källkritisk anda själv kollar upp denna lite bisarra auktion kommer jag fram till att högsta budet i skrivande stund är 1,25 dollar, vilket ju är en viss skillnad. Dessutom kanske ett mer rättvisande pris. För vem skulle frivilligt vilja betala pengar för en socka (har man inte nog av udda par i socklådan), som dessutom är otvättad (och min fördom mot dessa fotografer är att de inte byter strumpor alltför ofta) och med en tecknad pinuppbild som garnering.
Klockan 04:23 i morse bröt helvetet loss. Någonstans från mitt nattduksbord börjar det tjuta. En signal som kunde väcka döda, och även väckte mig. Yrvaken, förvirrad och förbannad går jag lös på min klockradio. Jag var ju helt övertygad om att det sista jag gjorde kvällen innan var att koppla av väckningsmekanismen på denna. Och nu gav ifrån sig ett ljud jag tidigare aldrig upplevt. Jag trycker på allehanda knappar, alltmer frustrerad. Det tjutande ljudet försvinner inte. Jag tänder lampan, försöker mer systematiskt gå igenom funktionerna och slutligen lyckas jag riva ner radion på golvet. Det fortsätter att tjuta. Men någonstans mellan svordomarna och uppgivenheten blir jag medveten om att ljudet inte följde med radion i golvet. Jag börjar alltmer förvirrad studera nattduksbordet och då upptäcker jag mitt reseväckarur. Denna tingest, vars existens jag för länge sedan har förträngt och som lite oförklarligt placerats på nattduksbordet (i brist på annan placering) väl gömd i klockradions skugga. Av någon anledning har väckarurets väckning slagits på (tingestens sätt att meddela mig om sin existens, möjligen) och att den står på en sådan okristlig tid som halv fem är inte så konstigt. För det är just vid extra tidiga uppstigningar som klockan kommer till sin användning, allt som gardering för strömavbrott, felinställda klockradioapparater och halvdöda homo sapiens. Nåväl, jag lyckas slå av den alltmer ivrigt signalerande klockan (till råga på alt är den nämligen av den typ som börjar pipa relativt lugnt för att, i den händelse man inte slår av den, eskalera till ett inferno som skulle göra Dante grön av avund), och sedan återplacera den stukade klockradion. Och några minuter senare sov jag igen, i full förvissning om att nu kan jag sova i princip hur länge jag vill denna söndagsmorgon.
Klockan 07.20 är det dags igen. Nu är det klockradion som går igång. Dags för nya svordomar. Jag är som sagt var övertygad om att jag verkligen slog av den kvällen innan. Varför fattar den inte detta???? Några minuter senare har jag lugnat ner mig och jag kan börja analysera situationen. Och visst, det rådde inte helt stiltje uppe i huvudkontoret. För analysens slutsats var lika klockren som självklar. När jag under nattens framfart hade försökt bli kvitt det tjutande ljudet, hade jag kommit åt den knapp som slog på klockradions väckningmekanism. Och nu återstår bara mysteriet om hur reseväckaruret hade aktiverats…
Min dator har blivit seg. På något sätt måste detta ju kunna justeras, tyckte jag och när jag fick syn på artikeln i kvällstidningen så tog jag chansen. Vilket misstag! Snabba upp din dator på 15 minuter var budskapet. Jag tror det var si så där 15 punkter varav en del var självklara, en del hade jag redan gjort, men resterande tog jag nu tag i. Bland annat verkade det ju finnas en del trojaner på min dator som jag inte visste om. Vad gör egentligen mitt anti-virus-program? Trots allt tar de ju årligen nästan 500 för en uppdatering, men trojaner lyckas de tydligen släppa in i en strid ström i alla fall. Programmet som sökte igenom min dator var dock gratis. Men däremot det program som denna tillverkare tillhandahåller för att plocka bort trojanerna kostar flera hundra. Och hur vet jag egentligen att det funkar??
Nåväl, efter att ha gått igenom de flesta av punkterna i kvällstidningens 15-minuterspass (vet inte hur artikelförfattarna lyckades utföra alla punkterna på enbart en kvart, men det är ju en annan historia) så gick inte min dator ett dyft snabbare (snarare tvärtom). Men visst hade det hänt saker. Mitt epost-program vägrar att öppna länkar som följer med emejlen. Min webläsares utseende har modifierats, och min direktlänk till google har försvunnit. Och nu måste jag betala en hacka för att bli av med trojaner och annat skit. Förhoppningsvis plockar programmet inte samtidigt bort någon vital del.
Dessutom har jag tvingats lägga ner åtskilliga timmar på att hitta någon inställning som återigen gör det möjligt att öppna länkarna i emejlen. Dock ännu utan resultat.
Gävle har i helgen varit en belägrad stad. I alla fall delvis. Det största regeringspartiet hart haft sitt konvent i Konserthuset. Reinfeldt, Littorin och Borg har vandrat på stadens gator och två steg efter har tuffa godisätande Säpo-agenter vandrat. Och letade man riktigt noga så kunde man säkert hitta K-G Bergström i något mörkt prång.
Och det hela mynnade ut i att man vill sälja Svenska Spel och att man trots allt ska värna arbetsrätten.
Och K-G tyckte att det var en lyckad helg för moderaterna. Han har säkert rätt, men på något sätt känns det som om det behövs lite mer för att vända partiets motvind. Arbetslösheten sjunker kraftigt, landets tillväxt är till och med för hög, enligt ledande ekonomer och förtroendet för regeringen bara sjunker. Det hela verkar vara en inverterad variant av vissa företags bonussystem. Ju sämre långsiktigt resultat man gör (= bättre kortsiktiga vinster), desto fler miljoner ramlar in på företagsledarnas bankkonton.
I två och en halv vecka har jag gått kurs, ett faktum som riskerar försämra min hälsa och i förlängningen förkorta mitt liv. Och detta beror inte på att kursinnehållet på något sätt är farligt eller i stil med ”grundkurs i självbombning” eller ”vidareutbildning i gaskammarkunskap”. Hotet mot min hälsa kommer istället från de rikligt förekommande kaffepauserna. Och det är inte kaffet som är faran, i själva verket dricker jag nog mer kaffe under en vanlig arbetsdag, eftersom möjligheterna att då ta vägen förbi kaffeautomaten är större. Istället är det det som bjuds till kaffet som utgör riskfaktor modell större. I två och en halv vecka har jag nu satt i mig bakelser, kakor, smörgåsar och bullar i en för mig ganska ovan takt. Och sedan har jag firat detta med ytterligare två timmars stillasittande informationsmottagande. Inte konstigt att vågen börjar klaga.
I och för sig handlar det väl under dessa två och en halv vecka om en ganska blygsam viktökning på kanske ett kilo, men trenden känns igen från förra hösten, då jag som ett led i introduktionen på min nya arbetsplats genomgick sex veckors utbildning. Glad i hågen började jag då mitt jobb med förvissningen om att det här med att gå ner i vikt inte var några problem, bara man tog det lite varligt. Jag hade nämligen under de föregående månaderna skrämt iväg sju kilo enbart genom att då och då ta en promenad. Av dessa sju kilo återvände fem under förra hösten utan att jag egentligen fattade varför. Jag hade ju trots allt fyra trappor att springa i och dessutom tolv minuters gångväg till jobbet.
Nåväl, denna matchvikt har jag lyckas hålla sedan dess. Tills nu, alltså.
Men å andra sidan kanske det inte är kurserna som gör att vågen visar allt högre siffror. Det kan ju helt enkelt vara så att det är hösten i sig som får vikten att skena. Det är kanske så att jag rent biologiskt borde gå i ide nu.
En blixt för 105 kronor. Se där min första affär någonsin på Tradera – Sveriges största internetsajt för privata auktioner. Nu gäller det bara att blixten med postens försorg (frakt 44 spänn) dyker upp hos mig hel och fungerande också.
Jag har tidigare i dessa spalter skrivit om och förargat mig på att jag fick min gamla blixt stulen i samband med ett inbrott i min bil i början på augusti. Jag har sedan dess deprimerad kunna konstatera att den lilla blixt som finns på min kamera långt ifrån håller måttet och att en ny kostar mellan 2000 och 3000 pix. Det är av denna anledning jag den senaste tiden har kopplat upp mig mot Traderas server. Först och främst har jag försökt hitta en blixt av samma modell som den som stals, men de har blivit för dyra (jag har satt en övre gräns vid den försäkringsersättning jag fick, på 1800). Så det fick bli en kompromiss. En extern blixt, men av något enklare modell. Förhoppningsvis lyser den upp tillvaron i alla fall lite bättre än den inbyggda blixten. 105 kronor är trots allt inte så mycket pengar, och mitt researcharbete pekar på att marknadsvärdet bör ligga mellan 500 och tusen spänn. Så för en gångs skull känner jag att jag har gjort en bra affär.