Varför ser man alltid ut som en förrymd fånge från Kumlabunkern på körkortet? Det mest naturliga svaret är ju naturligtvis att bilden avspeglar verkligheten. Fotograferar man en apa blir det en apa. Men jag kan ändå inte undgå att fundera över fotoapparaters illasinnade objektiv.
Jag har idag fotograferat mig för att byta ut körkortet. Egentligen är giltighetsdagen på licensen satt till 2013. Men jag har haft osmaken att fylla 45 år och då anser inte vägverket att jag är riktigt lämplig att inneha mitt c-körkort längre. I alla fall inte utan läkarundersökning. Eftersom jag under de 25 år som gått sedan jag av en godtrogen polis i Robertsfors förärades min c-behörighet har haft nytta av att få köra tung lastbil (flyttbilarna har fungerat på B-kortet), så tyckte jag det var onödigt att gå igenom denna process. Därför bestämde jag mig för att enbart förnya min B-behörighet.
Numera kan man bli fotograferad för detta ändamål hos Vägverket och därför tågade jag i morse in på verkets lokalkontor i Gävle. Jag blev hänvisad till en fotoapparat, mycket lik den som brukar finnas i köpcentra och järnvägsstationer. Väl där togs tre bilder (verkligen tre bilder och inte som hos vissa fotografer fyra bilder, men bara en avfyring). Detta innebar att man mellan avfyringarna fick chans att rätta till eventuella fel från bilden innan. Men detta till trots – Kumlabunkern here I come.
Terpentindoften lägrar sig över min lägenhet, kryper ut på innergården och sedan förs den med vinden ut över Brynäs. Det här med bostadsrättsägande har sina sidor.
Jag har nämligen ägnat en del av kvällen till att olja in trallen på min balkong. Vet inte hur väl detta arbete har skötts av lägenhetens förra ägare, men träribborna började se lite slitna ut. Nu är det inte oljan i sig som gör att min lägenhet luktar som en raffinaderifabrik. Nej, det är det terpentin som jag hittade i min samling av inte helt miljövänliga vätskor och som jag nu använder till att rengöra penslarna med. Frågan är om inte penslarna sedan måste rengöras för att bli av med terpentinet…?
Hur som helst är det ju skönt att denna kväll troligen är en av sommarens ljummare. För med både balkongdörren och dörren till den franska balkongen på vid gavel skapas ett härligt korsdrag och de eventuella skillnaderna mellan yttertemperatur och innertemperatur suddas ut.
Kommer ni ihåg Soda Stream – maskinen som man tillverkade egen läsk med? Ett teknikens underverk på 1970-talet. Själv var jag dock tvföga imponerad. Jag var för det första inte så förtjust i läsk och för det andra fanns det inga ekonomiska resurser till att inhandla denna maskin. Och då jag några år in på 1980-talet började tjäna egna pengar var redan flugan på väg att dö ut. Till detta kan man ju lägga min genetiska senfärdighet när det gäller nymodigheter. En senfärdighet som följt mig genom årens lopp allt från de där radiostyrda bilarna, förbi datorer, mobiltelefoner och till mer nutida tekniska finesser som DVD (köpte en ifjol och den var redan då omodern) och LCD-TV (en sådan planeras köpas in 2018).
Men det skulle ju handla om Soda Stream. Den döda och begravna flugan har nämligen likt Fågel Fenix plötsligt fått nytt liv., Vissa tippade till och med att apparaten skulle bli årets julklapp i julas. I svallvågorna av miljödebatten där plötsligt de som drack vatten på flaska utmålades som några av de största miljöbovarna (Varför??? Själv tror jag ju att folket bakom Soda Streams nylansering hade ett finger med i spelet…).
Hur som helst har nu plötsligt undertecknad också förstått apparatens storhet. Och så pass frälst har jag blivit så jag i helgen investerade 799 kronor på att köpa en sådan tingest. I och för sig gillar jag läsk ännu mindre nu än vad jag gjorde när jag var tonåring, jag tackade därför bestämt nej till den butiksanställde som försökte pracka på mig olika läskesurrogat i samband med mitt inköp.
Jag var istället på jakt efter vattnet. Under den gångna midsommaren var det nämligen en av festdeltagarna som hade med sig vatten från en läskmaskin och jag förvånades av hur gott det smakade. Ett inköp av en apparat skulle göra att min konsumtion av öl skulle minska drastiskt var tanken. Hur det går med den saken är väl fortfarande oklart, men jag kan ju i alla fall konstatera att mina första tre dagar ihop med min nyinvestering har varit pilsnerfri…
Jag minns med vilken hastighet som vinylskivan försvann till förmån för CD-skivan. Nu undrar jag om inte den analoga kameran håller på att gå samma öde till mötes. I alla fall att döma av svårigheten att få mina fotorullar framkallade.
Tre rullar hade semestern givit till resultat och av lättja och en del nostalgi funderade jag på att hitta ett labb på Internet. Extra Film och Fuji hade jag anlitat förr så helt naturligt letade jag upp dessa företag först. Och det är nog troligt att någonstans på deras hemsidor fanns information och priser om framkallning av vanlig film, men allt jag såg handlade om digitala bilder. Och jag har som policy att bojkotta saker på nätet som är svåra att finna.
Så jag drog ut på stan. Expert i Galleria Konturen har hjälpt mig tidigare. Men det enda spår efter denna butik var en tom reklamställning. Butiken var under ombyggnad och tydligen skulle någon flaschig klädaffär flytta in där. Var Expert hade tagit vägen har jag inge aning om.
Nästa stopp skulle bli Foto Quick. Problemet var bara att denna affär har bytt namn, vilket skapade visst bryderi. Numera heter man nämligen Air Call, ett namn som ju mer för tankarna till extremsport. Dock fanns det i denna butik en trevlig grabb, som titulerade mig Herrn. Vilket kanske var ett tecken så gott som något vad han innerst inne tyckte om sådana stofiler som fortfarande fotograferade analogt.
Sommarfredagar är jobbiga dagar. Och inte bara för att vädergudarna den här sommaren har bestämt att en vecka med skapligt, ja till och med bra, sommarväder, ska avslutas med en mulen helg. Nej, det stora problemet med fredagarna på sommaren är alla dessa arbetskamrater som jublande förkunnar att nu är det semester. Det var bättre på industrisemesterns tid, då alla tog semester samtidigt. I går var det värre än vanligt. Lämmeltåget av semesterfirande arbetskamrater verkade aldrig ta slut. Det var nästan så att jag funderade på om jag skulle bli helt ensam på jobbet nästa vecka. Ocxh när jag talade med min syster på kvällen, kunde hon meddela att hon precis avslutat sin middag, där det ingick något glas vin för att fira att det äntligen var semester.
Att jag själv redan haft två veckors ledighet i sommar är i stort sett glömt. Resan söderut har nu förvandlats till ett suddigt minne. I stället får jag nu vänta ytterligare tre veckor till jag kommer att få min hämnd. Allt med förhoppningen om att det som vanligt ska vara augustivädret som blir sommarens meteorologiska höjdpunkt.
Ibland kan man bara inte skydda sig. Fråga bara invånarna i den lilla byn i inre Hälsingland. I helgen slog nämligen vädrets makter till ordentligt. Som från ingenstans dök ett hageloväder upp och hagelkornens storlek växte snabbt. När ovädret pågick som värst var hagelkornen stora som golfbollar. Oljudet var tydligen outhärdligt när isklumparna slog mot plåttak och grusgångar. Jag vill knappt tänka på vad som kunde ha hänt om någon befunnit sig utomhus. Att träffas mitt i planeten av en isklump av den här storleken skulle väl antagligen klippa av livstråden för gott. Nu var det istället bilarna på gården som fick ta största smällen. Efter sig lämnade ovädret bilchassin som såg ut som de fått vattkoppor, Små bucklor över huv, tak och bagagelucka. Något jag kan tänka på då jag oroas för min egen bil. För en vecka sedan upptäckte jag nämligen något som vid första påseende såg ut som en rostfläck på bagageluckan. Men det kan lika gärna handla om någon besvärlig frökapsel från något ännu mer besvärligt träd som lagt sig till rätta på bilens lack.
Det började redan i morse. Huvudet värkte. Ingen influensahuvudvärk och så vitt jag kan bedöma heller ingen stresshuvudvärk. Utan helt enkelt en irriterande och stark skallebank som inte ville ge med sig. Jag fick en Treo Comp av en kollega till förmiddagskaffet och visst försvann värken tillfälligt. Men till lunchen var den tillbaks. Det är åska på gång, förklarade mina arbetskamrater, men i min fördomsfulla verklighetsuppfattning är det gamla damer med reumatism och långt förbi klimakteriet som brukar kunna förutsäga åska. Inte en man i sina bästa år.
I och för sig kom det väl heller ingen åska under eftermiddagen, men väl ett ordentligt åskregn, som hotade att dränka mig under min cykeltur hem. Och visst tog detta oväder med sig min huvudvärk, men nu på kvällen har den återkommit. Och nu är det en klarblå himmel utanför. Så kanske är det inte heller vädret som ligger bakom min värkande skalle…
Det finns väl få egenskaper där man märker av åldern så mycket som förmågan att hålla sig från toaletten. Jag erkänner, jag har en okomplicerad inställning till offentliga toaletter. Jag besöker dem helst inte. De kurer som finns på stan – aldrig, de toaletter som finns på restauranger – nja, kan jag inte hålla mig till jag kommer hem… och toaletten på min arbetsplats – ja, här är det ett nödvändigt ont.
Jag minns fortfarande med välbehag (jo, jag ljuger inte) den lördagskväll i mitten av 1990-talet, då jag formligen krossade Hallandspostens självutnämnde mästare i grenen festblåsa. Vi började på den brittiska puben på Lilla Torg och massakern var ett faktum många (dock oklart hur många) pilsner senare på Harrys. Då tvingande min dåvarande kollega kapitulera och styra stegen mot toaletten. Jag vill minnas att jag höll mig till jag kom hem.
Ikväll bestämde jag och en arbetskollega oss för att ta en öl efter arbetet. Det var ju fredag. Redan efter två stora stark var det dags. Längtan efter en toalett blev akut. Njutningskänslan efter detta besök blev så stor att jag direkt efter toalettbesöket beställde kvällens tredje öl av bara farten. Och jag hade inte hunnit dricka upp mer än hälften av denna, innan jag åter började känna behoven tränga på. När jag började se botten på glaset var behoven återigen akuta. Ett andra toalettbesök var ett faktum och när jag återkom till vårt bord bestämde vi oss för att nu fick det vara nog. Jag tog min cykel och med god fart trampade jag mot Brynäs. Det första jag gjorde när jag kom innanför min lägenhetsdörr? – Gick på toaletten förstås…
Alexander Bard ska ge sig in i politiken. Enligt säkra källor ligger han i förhandlingar med två riksdagspartier. Förhandlingar??? Jag som trodde att ett politiskt engagemang bottnade i en övertygelse och att partiet man går med i har i alla fall till största delarna samma åsikt som man har själv. Men det kanske har gått så långt att partierna numera har så likartade partiprogram att egentligen inte partibeteckningen längre spelar någon roll. I Bards fall verkar det ju inte ens vara klart om det är Alliansen eller oppositionen som han ska stödja. Det enda partierna som verkar uteslutna är moderaterna och vänsterpartiet.
Sedan kan man ju förstås fundera på hur förhandlingarna går till. Kräver kanske Bard en kulturministerpost. Eller är det klädkoden i riksdagshuset som är avgörande? Shortstvång?
Och finns det förresten någon signing bonus inom politiken?
Borås går miste om U 21-EM i fotboll. Anledningarna är två:
1.McDonalds är en av turneringens sponsorer
2.McDonalds konkurrent Max råkar ha en restaurang inne på Elfsborgs hemmaarena. En restaurang de vägrar att stänga under matchdagarna.
Jag kan förstå Max agerande. De har naturligtvis ingen anledning att skänka bort flera dagars omsättning utan någon som helst ersättning. Men frågan om McDonalds har fattat det här med goodwill och badwill. Det hela ter sig som enbart ytterligare ett självmål av den amerikanska imperialismens flaggskepp. Fullt i klass med Disneys hot om stämning mot det danska rockbandet Disneyland After Dark (sedermera DAD) eller för den delen då de ekonomiska intressena bakom barbiedockan försökte stoppa gruppen Aquas (Danmark även här…) hit Barbie Girl.
Man måste tänka på vad man säger – och hur detta kan uppfattas. Det borde inte minst ledningen på Försvarets Forskningsanstalt (FRA) veta. Men ibland slinter tungan – inte minst om man är lika pressade som FRA varit den senaste månaden.
Myndigheten har nämligen JK-anmält en bloggare. Inte konstigt med det egentligen, även fast det kanske är vanligare att myndigheter JK-anmäls än JK-anmäler. Men när FRA-chefen uppger att anledningen till att man gör denna JK-anmälan är att ”man måste ju hålla på reglerna” blir det lite lätt komiskt.
Anledningen till JK-anmälan är nämligen att den anmälda bloggaren har publicerat en hemligstämplad handling som anses bevisa att FRA under 1990-talet spanat på svenska medborgares kommunikation i kabel. Något som då var olagligt. Men det där med reglerna kanske inte gäller FRA.
Tisdag 29 juli
Nu slår den till – Vampyrfjärilen. För första gången har de upptäckts i Sverige. Fjärilen som får den norrländska myggan att verka riktigt gemytlig. Vampyrfjärilen – en fyra fjäril som är fyra centimeter mellan vingspetsarna och livnär sig bland annat på människoblod. Den är inte farlig, säger etymologerna på TV, men med tanke på längden på sugsnabelns längd, så bör ett stick göra rejält ont.
Det första exemplaret hittades utanför Skutskär. För er som inte är så geografiskt skolade kan jag meddela att Skutskär ligger bara två mil söder om Gävle, den stad jag råkar bo i. Och tydligen verkar det inte enbart vara ett vilsekommet exemplar man hittat. Populationen lär vara ganska stor, tydligen…
Dock kanske jag kanske kan trösta mig med att fjärilen till skillnad från mig själv är nattaktiv. Dagtid ligger den och slumrar i något snår någonstans.
Förr eller senare kommer min klockradio att ta död på mig. En hjärtattack i all lönndom är en lågoddsare. Problemet är inte, som man kanske kan tro, att signalen är av det slag att den kan väcka döda (eller då döda levande). Eftersom jag alltid har radion på, inte det metalliska väckartjutet, är väl det mest allvarliga jag kan råka ut för ljudmässigt en alltför överentusiastiskt radiopratare på Radio Gävleborg. För de som känner mig, och mitt milt sagt trumpna morgonhumör, kan i och för sig detta vara tillräckligt för att höja mitt blodtryck. Men livsfarligt – nej långt ifrån.
Problemet är i stället att min klockradio av någon outgrundlig anledning är konstruerad så att när radion startar upp på morgonen försvinner tidsangivelsen från displayen för någon sekund och ersätts av frekvensen för den aktuella radiokanalen. Radio Gävleborg har frekvensen 102.0. Vilket i mitt omtöcknade tillstånd (tyvärr sover jag inte så tungt, så det tar väl någon halv sekund tills min blick har hittat displayen) blir 10.20. Under en bråkdel av en sekund är jag övertygad om att jag har försovit mig. Med efterföljande stresshormonsattack. Det kan inte vara bra för hälsan…
En liten tanke slog mig då jag tryckte in knappen på rödljuset vid korsningen Södra Kopparslagsgatan-Kaserngatan., Cyklisten före mig struntade i det röda ljuset som lyste oss cyklister i ögonen. Jag däremot är ju en laglydig man och dessutom var jag långt ifrån stressad. Tvärtom. Arbetsdagen var slut, luften var ljummen och jag hade en glass i min hand. Men ändå kände jag mig lite töntig. Det var biltomt på Kopparslagsgatan och jag kunde inte ens skylla mitt stopp framför rödljuset på någon unge som jag skulle föregå med gott exempel för. För stanna för ett rödljus (eller för den del röd gubbe) i onödan, det gör ju inte en världsvan människa eller…?
Men det var då den lilla tanken slog mig. Hade jag suttit i bil hade ju aldrig en sådan känsla infunnit sig. Oavsett hur tom på trafik den korsande gatan var. Även i Gävle, som annars kan betecknas som rödljusåkandets Mecka i landet, stannar de flesta sin bil för det röda ljuset. Och man väntar snällt på att färgen ska växla. Men för cyklister och gångtrafikanter gäller andra oskrivna lagar. Rödljus är perfekta om man måste passera en hårt trafikerad gata i rusningstrafik, men annars gäller mantrat, ignorera, ignorera… Och ytterligare några stresshormoner har fått fritt spelrum.