Januari2010

Söndag 3 januari

Vi hade i alla fall tur med vädret. En devis som kanske kan låta konstig i dessa dagar, om man nu inte är barnsligt förtjust i ymnigt snöande och temperaturer under minus tio.

Men faktum är att tur det kan man ha på olika sätt. Jag har under nyårshelgen haft besök av en kamrat från vårt västra broderland. För att undgå strul med SJ, beslöts att jag skulle hämta honom på Arlanda onsdag kväll och sedan återbörda honom till samma flygplats idag söndag.

När jag åkte ner till Arlanda på onsdag kväll var det i och för sig mörkt och kallt, men stjärnklart. I det hela var det en ganska behaglig resa genom ett Sverige i vinterskrud.

Dagen efter, alltså nyårsafton började det snöa. Och det snöade ordentligt. Och det snöade länge. Med några få uppehåll vräkte snön ner nonstop till i går kväll, då det plötsligt slutade.

Idag bar det så iväg till Arlanda igen. Glömt var snön som föll igår (och i förrgår, och… ja, ni förstår). Vädret var perfekt. För även den utlovade solen lyste med sin frånvaro. Den skulle annars i sin låga ställning ha bländat värre än de så omdiskuterade laserpennorna.


Onsdag 6 januari

Enligt Text-TV ska det ha varit 29,3 grader i Gävle i natt. Min termometer påstår dock att nattens lägsta temperatur var 22,6. Oavsett vilket stannar jag inne i dag. Kylan har slagit till i den milda (?) grad att jag igår tvingades plocka fram kronans gamla vinterkeps ur förrådet. Detta efter att på måndagen nästan frusit öronen av mig på grund av min ordinarie mössas oförmåga att stänga ute kylan.

Kronans keps var dock något nummer för litet. Förstår inte hur jag tänkte när jag gjorde detta inköp. Risken är väl att svaret på denna fråga egentligen är att det i själva verket rör sig om ett stöldgods. Som vi alla vet är ju det sällan som kronans kläder passar som skräddarsydda (lyssna på den gamla slagdängan ”Någonstans i Sverige” med Ulla Billqvist). Och alla vet ju dessutom att man under lumpen roffade åt sig allt som gick stjäla. Jag hade exempelvis en lumparkompis som stal en 20 liters förpackning med mjölk och dessutom lät den surna till i sitt skåp. Men jag var inte fullt så kriminell. Några handdukar, lite skokräm och kanske då en vintermössa blev mitt rov.

Hursomhelst lär dessa brott nu vara preskriberade och denna dag stod valet mellan Sveriges gröna färg och Sovjets gråa färg. Men det finns kanske de som tagit illa upp om jag kommit till jobbet med pannan dekorerad med hammaren och skäran.


Torsdag 7 januari

Tänk vilket kaos några decimetrar snö kan skapa. På E4 utanför Gävle inträffade en seriekrock och 11 personer fick föras till sjukhus. På minst tre ställen i Gävle med omnejd hade lastbilar kört fast med stopp i trafiken som resultat.

Om det var en fastkörd lastbil som orsakade kön utanför mitt arbetsfönster vet jag inte, men när bilarna stått på samma fläck i minst tio minuter började jag undra. Klockan var runt fyra och folk var på väg hem från jobbet. Kön växte med otrolig hastighet. Men bilarna utanför mitt fönster förblev stilla. Nu började oron sprida sig bland billisterna. Några lämnade sina fordon (varför, snöfall, snålblåst och elva minusgrader är ju inte precis drömvädret för en lättklädd bilförare), andra försökte hitta luckor som inte fanns och en del gjorde helt sonika en u-sväng och började åka mot trafiken. Ordet kaos fick en ny innebörd.

När jag till slut tröttnade på sceneriet utanför fönstret och beslöt mig för att gå hem stod minst tre polisbilar med blinkande blåljus på den aktuella vägsträckan. Och det verkade som om poliserna med sedvanlig auktoritet sagt till de andra bilarna, att här finns inget att se – skingra er. För trafikproppen hade lättat.

Och vem vet, kanske var det bara en vanlig hederlig trafikstockning jag bevittnat. Men herre gud, vi talar om Gävle. Inte London.


Lördag 9 januari

Jag fick för ett tag sedan frågan om varför jag tar bilen och åker ut till Maxi när jag ska veckohandla och inte knallar till det mer närliggande Kvantum. Jag kan ju skylla på att det är billigare, fräschare och bättre utbud. Men inget av de argumenten håller riktigt hela vägen.

Men idag förstod jag varför. Det är helt enkelt så att jag månar om min hälsa. Att knalla 700 meter med fullproppade matkassar är rena döden för de där annars så tysta musklerna i underarmarna.

Det var nämligen vad jag gjorde idag, eftersom jag i en anda av lite medkänsla inte hade hjärta att tvinga igång Toyotan i denna kyla.

Så i morgon ser jag fram emot en dag plågad av träningsvärk. Och jag kommer många gånger att fundera på om det var värt det…


Måndag 11 januari

Man hade lovat mildare väder, men som vanligt. Lovar runt och håller tunt.

Visst, för första gången i år hade Gävle en dagstemperatur över 10 minus. Men 9,1 grader är inte milt. Och jag som lämnade min militärmössa hemma idag. Nåja, man ska ju inte klaga. Jag kan ju bara tänka på hur det skulle sett ut om det var nio plus i stället för nio minus. Med tanke på den stora mängd snö som täcker landskapet runt Gävle så skulle nog antalet drunkningsolyckor skjuta i höjden.


Tisdag 12 januari

Huvudnyckel eller inte huvudnyckel, det är frågan. Det här med att sprida glasklar information är svårt – mycket svårt. Se bara på samarbetet mellan sotaren och min bostadsrättsförening. Sotaren ska nämligen ära mitt lägenhetskomplex med ett besök på torsdag. Med anledning härav har ett papper satts upp i vår port. Ja, egentligen utanför vår port. Av någon anledning har man nämligen satt lappen på ytterdörren, allt för att man ska säkerställa att så få som möjligt ska lusläsa texten (kallt, kallt). Jag skummade genom lappen (frys, frys) och läste i sista stycket att den som inte tillät sotaren att använda sig av huvudnyckel skulle höra av sig. Bra, tänkte jag, som ju aldrig är hemma på dagarna, men har släppt in mycket löst folk i lägenheten den senaste tiden.

I går när jag kom hem föll mina ögon på lappen igen. Denna gång höll jag huvudet lite högre (jag hade ju överlevt ännu en måndag) och läste det näst nedersta stycket. Där stod ”är du inte hemma måste du tala med en granne eller fastighetsförvaltaren så de släpper in sotaren”. Dessutom var ordet fastighetsförvaltare överstruket. Så hoppet stod alltså till grannen. Men det är ju inte bara jag som jobbar i vår trappuppgång och att be grannen ta ledigt från jobbet för att släppa in sotaren till min lägenhet kändes ju lite överdrivet.

Men funderingarna kvarstår – huvudnyckel eller granne? Jag har nu bestämt mig fgör att tro på det förstnämnda. Detta av tre orsaker.

1.Det är mest praktiskt, jag slipper anordna dörrknackning för att hitta en dagsledig granne. Det faktum at jag för tillfället inte har någon reservnyckel påverkar också.

2.Förra gången sotaren var på besök var det huvudnyckel som gällde.

3.Det ovan nämnda stycket om huvudnyckel var faktiskt markerad med överstrykningspenna. Det måste väl betyda nåt.

Men som sagt det här med information är klurigt.


Torsdag 14 januari

Då var det sotat – tror jag. Frågan är egentligen vad de svarte männen egentligen gör. Jag har i och för sig en köksfläkt, men den har ju enbart ett kolfilter. Men som den foglige (och late) lägenhetsinnehavare jag är klagar jag inte. Har jag tur är ju kolfiltret nu bytt. Vilket jag ju tyvärr inte vet något om. Jag har ju inte en aning vad han egentligen gjorde i lägenheten.


Fredag 15 januari

Dagens meddelande. Jag har återigen reservnycklar till min lägenhet.

Nyckelhistorien för min bostadsrättslägenhet har inte varit en alltför munter läsning. Nyckel nummer ett tappade jag bort i stort sett innan jag flyttade in. Och detta i soprummet. Det var under ett av mina första besök där som det klingade till. Trots ficklampa och skallgång hittade jag aldrig källan till ljudet. Men i efterhand har jag förstått att det var en av mina tre nycklar som åkte i golvet. Fast är detta egentligen sanningen? För det var först ett halvår senare jag upptäckte att jag saknade nyckeln. Jag skulle låna ut lägenheten och jag kunde bara hitta en reservnyckel. Hur mycket jag än letade. Så helt säker är jag inte. Det gnager ett tvivel som säger att när jag minst anar det så dyker nyckeln upp från en byxa jag inte använt på tre år.

Lite mer säker är jag på nyckel nummer tvås öde. Detta beseglades i höstas då jag skulle ställa in cykeln i cykelrummet. Jag låser upp och försöker ställa upp dörren. En egentligen omöjlig uppgift eftersom fjädern i denna dörr är för stark för dörrstoppet. Följaktligen så börjar dörren gå igen. Eftersom jag var halvvägs inne med min cykel var det inte riktigt vad jag önskade mig. Reflexmässigt får jag tag i den delen av dörren jag kommer åt – nämligen nyckeln. Denna åker ut till tre fjärdedelar, men den sista delen blir kvar i låset. Dörren åker igen, och nyckeln böjs lika lätt som den vore av mjukplast. Jag lyckas böja tillbaks de så pass att jag med våld lyckas låsa upp min lägenhetsdörr.

Men idag var jag förbi vår bostadsrättsförenings hovleverantör av lås och hämtade mina förbeställda nycklar. Bra att ha om jag nu någon gång får tag på en hantverkare som kan tänka sig att hjälpa till med installationen av min diskmaskin.


Onsdag 19 januari

Ja, att hitta en hantverkare i dessa dagar är inte lätt. Förutom det faktum att ROT-avdraget gjort att varenda nisse verkar vara uppbokad till 2015 så finns ju det där att på måfå välja en händig karl är mer riskabelt än rysk roulett. Dock fick jag förra veckan tips om ett företag som heter hyr en pensionär. Deras affärsidé är given. De engagerar denna glömda resurs i Sverige som kallas pensionärer och erbjuder allt från barnpassning och hjälp på inköpsrundan till hantverksarbeten.

Men av förklarliga skäl jobbar ingen i detta företag heltid. Inte heller de som sköter det administrativa. När jag idag under lunchen ringde till det 0711-nummer som företaget hade svarade en rosslig stämma. Mannen på andra sidan tråden, vet ej vad han hade för funktion i företaget, berättade att hon som bokade upp jobb enbart arbetade mellan nio och tolv på förmiddagen. Kunde jag återkomma i morgon?

Jo, jag är ju inte den som ger upp och vad hade jag annars för val. Det enda som möjligen sätter stopp är ju mitt eget minne. Det brukar börja fungera så där vid halvtolvtiden. Så det finns inte alltför mycket tid att spela på.


Söndag 24 januari

Enligt lokalnyheterna lär stora delar av Gävle kommer att ligga under vatten i framtiden. Det har tydligen någon rapport från länsstyrelsen kommit fram till.

I och för sig talar man om tidsrymden 200 år. Och så länge har jag inte tänkt bo kvar i Gävleborgs största stad. Men jag kanske ändå måste börja fundera över att köpa in ett par vadarstövlar? De kan ju komma väl till pass mycket tidigare än så. Om inte annat i vår då all den snö som belägrar det gästrikska landskapet ska smälta.


Måndag 25 januari

Det finns en del underliga typer i Gävle. Det har jag ju sett under de tre och ett halvt år jag bott här. Och när man minst anar det dyker de upp. När jag i förmiddags (runt 10-tiden) vandrade till jobbet exempelvis. Jag hade just passerat kioskbutiken där jag vanligtvis brukar rycka med mig dagens nummer av Metro, då jag fick möte. En man i 40-årsåldern kom med bestämda steg gående i motsatt håll. Inget konstigt med det egentligen, men hans klädsel. Karln var klädd i något blusaktigt, en svart kort jacka, en kort läderkjol samt svarta strumpbyxor. Inte konstigt att jag funderade om jag var riktigt vaken än. Jag vet inte vad som var underligast i utstyrseln. Att han en måndag förmiddag fick för sig att ta på sina slampigaste kläder, eller att han i sex minusgrader fick för sig att ta på sig kort-kort och tunna strumpbyxor.

Sedan vet ni hur det är. Väluppfostrad som man är gör man allt för att inte stirra. Man vill ju visa att man inte har några problem med folks olika läggningar.

Dock är det inte alla som har dessa spärrar. För samtidigt som jag mötte den slampigt klädde mannen passerade jag en dam i rollator-åldern. Hon slog nästan knut på sig, då hon med överraskande snabbhet vände sig om och med stora ögon följde mannens promenad bort mot Södra Kungsgatan. Detta var nog en av de mest underligaste syner hon hade upplevt under hennes 80 år…

Själv huttrade jag bara till lite och fortsatte min golgatavandring mot jobbet. Ivrigt funderande om historien bakom mitt möte. Var det en rest av en alltför vild helg. Han hade kanske nyss vaknat i en alltför fel säng… Eller var det någon maskerad som hade spårat ur? Eller hade After Dark haft audition? Kanske Babsan sagt upp sig och de behövde en ny stjärna från Gävle? Många frågor, få svar…


Onsdag 27 januari

Idag drog ovädret in över landet. Från norr till söder besökte långtradare, bussar och personbilar snöfyllda diken. Själv tycker jag dock att det så kallade ovädret (SMHI utfärdade ju till och med en klass 2-varning) var lite mesigt.

Men det kan ju bero att jag gick från jobbet redan vid halv tolv-tiden, alltså innan snöovädret hade fått riktigt fäste på gästrikekusten och att jag dessutom hade medvind på vägen hem.


Torsdag 28 januari

Snart är det dags för Vancouver-OS. Inför detta evenemang har SVT:s morgonprogram bjudit in en radda svenska medaljhopp. Idag var det dags för snowboardstjärnan Daniel Bivesson.

Programledarens första fråga var förutsägbar, fantasilös och ganska väntad. ”Hur är formen – hur är känslan inför OS?”. Svaret kom dröjande ”Nä, men det är… formen är bra”.

Vaddå Nä??? Och varför alltid nä – eller mer ordentligt nej? Finns det något större gäng nejsägare än den svenska idrottseliten? Spelar ingen roll vilken gren vi talar om. Eller vilken landsdel idrottsmannen (eller kvinnan) kommer ifrån. Får de en fråga från en journalist – spelar ingen roll vilken fråga – börjar de alltid sitt svar med nej. Varför? Inga andra gör ju det. Politiker, skådespelare eller punkrockare. De hittar ett annat ord att starta med. Bland mina bekanta kan jag inte komma på någon som i tid och otid börjar meningarna med nej. Så varför just idrottsstjärnor? Tidigare gick alla idrottsstjärnor på GIH och då kunde man kanske hittat boven i dramat hos denna högskolas svenskalärare. Men numera är det ju inte många elitidrottsmän som behöver utbilda sig till idrottslärare. I stället skyller jag på Henke.

För det var nog Henke Larsson som började med detta lite udda sätt att uttrycka sig på. Om han någon gång råkar säga en mening utan ordet nej så var det en ofullbordad mening.

Men kan verkligen en mans vokabulär smitta av sig på en hel yrkeskår? Jo, tydligen…

Nej, dags att fixa lite kvällsfika…


Lördag 30 januari

Det kan tyckas konstigt att jag – en ungkarl som sällan har speciellt stora middagssällskap på besök - nästan alltid köper den största modellen av mjölkförpackning (1,5 liter) istället för den vanliga enlitersmodellen. Inte minst med tanke på min puritanska uppväxt i ett hem där allting togs till vara. Det gör ont i mig varenda gång jag av hälsoskäl – eller rent gourmetmässiga skäl - måste slänga något livsmedel.

Men nu har jag kommit på orsaken till min faiblesse för den stora mjölkförpackningen. Mina inköp är rent balansmässiga. Inte min balans – som i och för sig kan vara lite si och så ibland – utan mjölkförpackningens. Enlitersmodellen är nämligen mer än lovligt ostadig. Något jag i torsdags hade glömt. Då gjorde jag nämligen en kompletteringsrunda av matinköp för att överleva till den ordinarie inköpsrundan idag, lördag. Alltså tyckte jag det var lite overkill att köpa en stor förpackning mjölk. Den skulle ju bara vara tung att släpa på, resonerade jag.

Två gånger har jag nu haft fram denna nyinköpta mjölkförpackning, och två gånger har den tippat. Bägge gångerna har rejält med mjölk runnit ut över samma matta. Får väl försöka med det textilschampoo som jag köpte när min soffa började visa tecken på allvarlig nedsmutsning. Annars är väl risken stor att det snart finns behov av en tur ut till IKEA för att göra ett mattinköp.


Söndag 31 januari

Jag förstår folk som är trötta på vinter, snö och kyla. Jag förstår dem. Även jag kan ibland komma på mig att längta till sommarvärme, shortsväder och gröna gräsmattor.

Men låt inte denna längtan ta överhanden. Ni riskerar att missa något av de allra vackraste som vår jord kan bjuda på.

Ta fredagen, till exempel. Jag gick hem i ett ymnigt snöfall. När jag blickade bort mot kulturhuset såg jag stora snöflingor dala mot ett orört snötäcke. Lövträdens grenar var så där lagom behängda av snö och på himlen kämpade solen med att kunna tränga igenom molntäcket. Det var vykortsvackert.

Eller igår. Snöfallet hade dragit vidare och solen hade vunnit kampen över molnen. Tillsammans med det mjuka, färska snötäcket skapade solen ett ljus som skulle ha fått Skagenmålarna att lämna sitt danska gemyt för att ställa kosa norrut, till den verkliga skönheten. Om de nu bara vetat…

Eller ikväll. Jag gick ut en sväng för att fästa det kommande årets parkeringstillstånd på bilens vindruta. Mörkret hade lägrat sig, det varma ljuset från lägenhetsfönstren speglade sig i snön som tack vare kylan hade den där otroliga lystern. Det gnistade som om någon slängt ut miljontals små diamanter på vår gård.

Som sagt var – missa inte denna skönhet. Så vacker kan inte ens den mest romantiska sommaren bli.



Hem