Lördag 2 januari

Ibland får man plötsliga aha-upplevelser. På grund av ett snöblaskigt väder utanför fönstret så känns inte ambitionen att gå ut så lockande längre. Så i väntan på kaffe och dagens sändning från tour de ski, zappar jag runt bland kanakerna på TV:n.

Inget intressant förrän jag oväntat stoppar på Kanal 1. Där har ett program vid namn Mörtfors-tarzan nyss börjat. Regissören Tom Alandh berättar släpandet om sin frånvarande far Hardy Andersson som när denne sedermera flydde från sin barndoms bondgård i Dalsland bytte namn till Alandh. Med en bakgrund av svartvita klipp, fotografier, vykort, arbetsbetyg med mera berättar han om sin far, en fader som han mest kände via vykort. Och kanske pensionatet i Mörtfors där den unge Tom jobbade på somrarna. Ett pensionat som hans far besökt vid så många tillfällen att han till och med fått namnet Mörtfors-tarzan och blivit avbildad som träskulptur vid klockstapeln.

Ungefär halvvägs in på filmen kom aha-upplevelsen. Hade jag inte besökt detta Mörtfors? Forsen kändes så bekant. Och visst, jag passerade ju trakterna runt Oskarshamn efter mitt besök på Öland i början på juli 2016. Och visst jagade jag som vanligt något mysigt café. Fick en träff på Cafékartan.se och svängde av E 22 och åkte kanske en mil in i landet.

Så efter programmet började jag söka. Hittade inget i denna blogg. Men sedan slog det mig – bilderna. Jag tog ju ett antal bilder. Och där fick jag napp. Och jag visste väl att jag någon gång skulle få nytta av den noggranna taggning jag gjort av bilderna. Några bilder ppå en idyll. Och där stod det taggat Maren, å, träd, spegling, lyktstolpe – och Mörtfors.

Jag minns det klart. Det var en fantastisk sommardag. En sådan härlig sommardag som enbart Sverige kan bjuda på. Tyvärr var kaféet just denna dag stängt på grund av planering för ett bröllop. Men besvikelsen bleknade snabbt när jag vandrade runt i detta fantastiska sceneri. Jag tror inte jag såg någon trästaty föreställande Mörtfors-tarzan. Men jag njöt av forsen, lugnet, fåglarnas sång och jag kände att livet faktiskt var underbart.

Och jag kan rekommendera dokumentären Mörtfors-tarzan. En fantastisk berättelse berättad av en fantastisk dokumentär-filmare.

Måndag 4 januari

Skönt med lite snö efter allt grått decemberväder. Och att det dessutom är några minusgrader ute skadar inte. Kanske får vi se lite vita gräsmattor mer än någon dag. Fyller det på några decimeter så kanske till och med det skulle kunna bli läge för lite skidåkning.

Tyvärr var det så längde sedan det föll kallsnö i Gävle att gatukontoret verkar glömt vad som händer om man noga plogar asfalterade och kalla cykelbanor. Det blir snorhalt. Och eftersom den noggranna plogningen inte följdes av någon sandning finns risken att gipsblandarna på akuten får jobb.

Kan ju tycka att det finns viktigare saker som sjukvården har att syssla med i dessa tider. Så därför är min uppmaning – fram med sanden.

Onsdag 6 januari

Chockartade scener från Washington. Trumanhängare stormar Capitolium. Och kanske det sorgligaste är – jag är inte speciellt förvånad. Trump har medvetet eller omedvetet väckt en slumrande kraft och nu får vi verkligen hoppas att myndigheterna lyckas får bukt på det hela. Att idioterna blir marginaliserade och att det inte sprider sig. USA har väl inte varit närmare inbördeskrig sedan 1865. Vapen finns det ju i landet. Och gott om folk som är beredda att använda dem.

Och en avgående president som vägrar erkänna sig besegrad och mellan raderna stödjer de som stormade in i byggnaden.

Torsdag 7 juni

Vi har alla olika förhållande till snö. När jag effter min shoppingrunda vandrade med fyllda kassar över Maxis parkering överhörde jag en yngre man stå och svära över vintern. JAG HATAR VINTERN! frustade han åt flickvännens håll, medan han med en borste sopade bilens framruta ren från det ymniga snöfall som dragit in över Gävle. Huruvida flickvännen höll med vet jag inte, men om inte drog hon nog den förståndiga slutsatsen att hålla inne med sin åsikt.

Själv njöt jag lite av julesnön som lade sig på mina axlar. Började fundera på om kanske det snart har kommit tillräckligt mycket av den vita varan för att man ska kunna öppna skidspåret ute vid Gavlehov. Det börjar bli dags att få valla upp skidorna igen.

Men visst kan snöfall vara till bekymmer, det medger även jag. Framförallt när vädrets makter krockar med tekniken. Innan jag kom ut från parkeringen hade jag nämligen fått stanna två gångr för att borsta bort snö från alla de sensorer som finns på min bil. Att köra bil med ett högljutt tinnitustjut i öronen är ju inte så trevligt.

Lördag 15 januari

För drygt ett år sedan lockades jag att köpa två biljetter till Annika Norlins och Gävle symfoniorkesters konsert på Gävle Konserthus. Konserten skulle gå av stapeln den 12 september 2020. En oerhörd framförhållning då det gäller mig.

Sedan kom Covid. Och den 10 juni kom beskedet. Konserten flyttades till den 26 februari. Ville jag ha kvar mina biljetter? Jo det ville jag. Även om jag visste att den dam som jag planerat att gå med då skulle vara en nybliven mamma och troligen då hade annat att tänka på är lite popsnöre möter klassisk musik. Men det finns väl säkert någon annan jag kan lura på en biljett. För i februari skulle vi ju vara i en annan tid. En ljusnande framtid utan Corona.

Nåväl, det vet vi ju hur det gick. Coronan är värre än någonsin. Och i går dök ännu ett mejl  upp i min mejlbox. Konserten flyttas på nytt. Denna gång tar de till ordentligt och flyttar fram föreställningen nästan ett år. Närmare bestämt till den 11 februari 2002, nästan exakt ett år och fem månader efter den planerade konsertdagen. Vill jag fortfarande ha kvar mina biljetter.

Och visst, envisheten har jag ärvt av min far, och jag kan inte hitta ett enda argument till att låta återlösa biljetterna. Och gott om tid får jag ju att hitta en följeslagare.

Måndag 18 januari

Tittar över mina utgiftskonton för förra året. Och visst märks det att det varit ett annorlunda år. Kanske mest naturligt är tappet på kontot ”Utländsk valuta”. Stannar man i Sverige ett helt år behövs ingen utländsk valuta. Så enkelt är det. Efter att ha snittat de sex föregående åren på 2436 kronor så var det i år 0.

Men det finns även andra konton som har fått sig lite stryk. Nöjen exempelvis. Genomsnittet de föregående sex åren är 4858 spänn . detta ska jämföras med årets 1069. Och gäller ändå 425 av dessa en biljett jag inte kommer att utnyttja förrän till hösten. Jämför man med 2019 har nöjeskontot sjunkit från 12 796. Men den jämförelsen är kanske orättvis eftersom 2019 innehåll en resa till countryns huvudstad Nashville med allt vad det innebär av konserter och idrottsevenemang.

Även kontot ”Hyra och annat boende” har minskat. Genomsnittet 2014 - 2019 är 43 772 och under 2020 var motsvarande siffra 39 003. Inte så stor procentuell men då ska man betänka att 37 776 av dessa är hyran för bostadsrätten och på denna kostnad biter ingen covid.

Och naturligtvis är kontot för resor minimerat 709 kronor, kanske någon enstaka taxiresa och någon SL-biljett. Genomsnittet de föregående sex åren är 16 267 kronor.

Men till vad har pengarna gått då? Ja, för första gången har mitt sparande överstigit 100 000 kronor. Och det är väl det även om jag tydligen satsat lite på inredning 2020.

Torsdag 21 januari

Ibland är livet otacksamt. För att inte tala om vädergudarna.

I lördags vallade jag mina skidor för första gången på drygt två år. I mitt fall innebär det att fästa tejp under belagen. Sedan klarar jag alla fören utom nysnö.

Jag lockades av en fantastisk sol och ett inbjudande snötäcke. Men på grund av lite latmask och någon skidskyttetävling på TV kom jag mig aldrig ut i spåret. Dagen efter var det kanske inte lika inbjudande, men jag hade nu satt in siktet på nästa helg, alltså den som infinner sig om två dagar.

I morse vaknade jag av spöregn. Visst de hade under några dagar varnat för detta, men eftersom det snöade ganska ymnigt i går kväll trodde jag att spåkulan hade visat fel. Det har ju hänt förr. Men det regnade alltså, jag bokstavligen såg snötäcket sjunka ihop från mitt kontorsfönster, tillika köksfönster. Chansen att det finns några spår värt namnet kvar i helgen bedömer jag som minimal. Nu på kvällen har det i och för sig äntligen slutat regna. Vilket inte innebär att man inte riskerar att bli blöt när man går ut. Snön på tak och balkonger smälter nämligen i en oanad hastighet. Vilket gör att man när man går ut på innegården först måste passera ett smärre vattenfall.

Jag har dessutom ägnat kvällen år tvättning, och eftersom tvättstugan ligger i en annan byggnad än min lägenhet så har jag vid varje besök där först tvingats gå ut ur min huskropp och sedan in i grannbyggnaden, två duschar i en promenad. Fyra duschar om man betänker att jag ju måste gå tillbaka också. Nu har dessutom temperaturen sjunkit lite grann, i och för sig är det fortfarande plusgrader, men det har bildats ett antal otroligt hala isfläckar på asfalten mellan byggnaderna. Det blev så pass stor olycksrisk att jag inför dagens sista promenad ansåg mig nödgad att byta mina vandringskängor till mina Icebugs.

Nu är tvätten dock färdig, jag är oskadd och försöker idka positivt tänkande. Det utlovas nämligen snö i slutet av nästa vecka. Så nästa helg kanske jag får möjlighet att prova min vallning.

Onsdag 27 januari

Man gör en del oväntade upptäckter då man jobbar hemifrån. Vanlige icke-pandemidagar så börjar jag väl se TV vid sju-tiden eller nåt. I alla fall var det länge sedan jag tittade på den gamla klassikern Anslagstavlan.

Men idag, lagom till lunchen, så dök den upp. Men vad har hänt med vinjetten? Borta är den gamla tecknade gubben med hängande händer. Borta är musiken som till och med tog sig in i en Sällskaps resan-film, eller in på en skotsk pub om ni föredrar det.

Istället dyker en fullständigt könlös skylt upp, förkunnande att det nu minsann blir samhällsinformation. Kanske är den mer värdig de allvarliga meddelandena som sedan följer, men visst var det roligare förr.